Vi inspireras av naturen, av stenarna som talar till oss. Vi vill befria och gestalta de väsen som redan finns i stenen. Vi går på skattjakt tillsammans och hittar alla möjliga vackra stenar på våra hemliga ställen. Varje sten är noga utvald. Det kan vara en smärtsam process att välja bort någon. Stenen är tung så tyvärr är det mycket fint man får lämna efter sig. Vi längtar hela tiden efter nya skattjakter. Vi vill ge röst åt det undangömda och glömda och återskapa balansen och kopplingen mellan människan och naturen.
Pan Robin Lindström: Jag har alltid varit konstintresserad, främst av antikens skulpturer och dess megalitiska byggnadsverk. Mitt intresse för nutida konst väcktes 1993 då jag fick möjlighet att betrakta Synnöve Orebjörks tavlor i olja och akryl. Hon är idag min stora inspiration till det konstnärliga skapandet. Den egna banan började 2009, jag var verksam som timmerman och formade möbler i trä. Under en paus i arbetet såg jag ”henne”, en ängel uppenbarades i timmerstocken som låg på marken framför mig. Då tog jag fram motorsågen och befriade henne. Det har blivit många träskulpturer sedan dess. En som går att betrakta idag är Syndabocken, ett offentligt verk format ur ek på rot om du besöker Charlottenbergs järnvägspark. I min dåvarande ateljé i byn Skeberg, belägen i Dalarna, fick jag 2018 besök av en gammal vän. Han visade mig hur man bearbetar och formar natursten. Tillsammans anlade vi 2019 en skulpturpark i byn Tällberg. Uppdraget fick vi av konstsamlaren och ägaren till Hotell Siljanstrand, Hans-Erik Börjeson. Jag har haft ett intresse för sten, kristall och geologi i många år, ett intresse som jag delar med Synnöve. Till vår hjälp har vi Dr. Sanna Alwmark från Lunds Universitet och chefsgeolog för forskningen vid Siljansringen. Att få dela dessa äventyr med Synnöve är det bästa jag vet.
Synnöve Orebjörk: Jag har hållit på med olika typer av skapande genom livet men främst måleri. Det var när Robin och jag blev ett par som jag provade att skulptera i sten för första gången. Och det var en helt annan sak. I stället för att börja med ett ” blankt papper” var det som att stenen blev det den själv ville bli. Det var så lätt! Väldigt snabbt blev det ett väsen: Salvum, som jag kände varmt för. Jag fick dåligt samvete när jag satte dremeln mot hans kind. Det kändes som att jag skadade honom. Den självkritik som jag tidigare haft i mitt skapande är nästan helt borta när jag jobbar med sten, eftersom stenen är medskapare.